År 1905 anlades en anstalt i Bona utanför Motala. Syftet med anstalten var att ta emot unga män som var dömda för mindre brott. Dessa ungdomar kom från de som hade det sämst ställt, nämligen arbetarklassen. Anstaltens funktion kan ses ur ett kriminalpolitiskt, ungdomspolitiskt och socialpolitiskt perspektiv. Kriminalpolitiskt genom att den tog emot ungdomar som var dömda för lindrigare brott, ungdomspolitiskt genom att den tog emot unga människor som staten skulle vårda och se till att de blev bättre medborgare, och socialpolitiskt då omhändertagandet ansågs vara en social åtgärd.
Bona uppfostringsanstalt var känd i hela Sverige, kanske främst bland dem som själva löpte stor risk att bli intagna. Präster, lärare och personer med socialt egagemang var bekymrade över barn och ungdomars vanart, sedliga förvildning, kristendomsfientlighet och allmän ovilja att lyda äldre och auktoriteter. Antalet barn som inte ansågs få tillräcklig uppfostran och de brottsliga ungdomarna ansågs öka. Dessa olydiga och ouppfostrade barn och ungdomar skulle räddas. Inte bara för deras egen skull, utan för att hela samhället riskerade att försvagas.
”Sköt dig, annars hamnar du på Bona”
I hela Sverige förekom det att barn som inte ville lyda de vuxna hotades med att de kunde hamna på Bona. De flesta som hamnade på uppfostringsanstalten gjorde det efter att de dömts för något brott, men det förekom även att barn och ungdomar hamnade här på ganska lösa grunder.
Militär diciplin var en betydande del av förtrycket på Bona. Det var en fängelseliknande miljö där pojkarna låstes in varje kväll. Dessutom riskerade man upp till 14 dagars isolering om man inte skötte sig inne på anstalten. Även aga förekom som bestraffning.
Utbildning på Bona
Det gick ändå ganska bra för omkring 65 % av bonapojkarna, medan andra fick bearbeta sina uplevelser på Bona för resten av livet. Alla som var på Bona fick yrkesutbildning i något hantverk och blev arbetsdugliga. Det fanns också körer och under 20-talet en hel jazzorkester. Det anordnades även teatrföreställningar som åkte på turné.
Efterhand humaniserades Bona, aga förbjöds och brevcensuren blev mindre sträng. Direktör Bertil Forssell, som tillträdde 1938, lyckades hålla rasbiologer stångna och var ohörsam när det gällde krav på tvångssterilisering. Hans hustru Karin talar om tiden på Bona som sin bästa tid.
